Att sätta foten utanför den egna trygghetszonen är inte alltid lätt. Jag gjorde det idag och jag gjorde det offentligt, på FB. I och för sig inom min minvänkrets, men dock i ett större sammanhang. Det var verkligen jättejobbigt, men nödvändigt för mig och min fortsatta personliga utveckling. Att vara hjälpare, att hjälpa andra är sammanflätat med mitt liv. Det fanns som dotter till en förälder som behövde hjälp på olika sätt. Det finns i min yrkesroll som lärare. Det finns i mig, i den person jag är. Att vara hjälpare är jag duktig på. Att ha en lyssnande och inkännande förmåga är delar av den jag är och som jag tycker om. Men när hjälparen glömde av sig själv för att stödja andra under lång tid, när förmågan att säga nej, förmågan att sätta gränser för sig själv var lika med noll, då var den egna energinnivån också på noll. Frågan kring den egna identiteten dök upp och den skrämmande tanken: Om jag inte var en hjälpare - vem var jag då ? 14 år senare är jag fortfarande en hjälpare samtidigt som jag hjälpt mig själv på olika sätt. Se blogginlägg från 18 juli 2016. Och....som sagt förändringsarbetet fortsätter. Jag klarar mig själv. Jag kan själv. Jag hjälper andra. Jag är stark. När jag idag behövde be om hjälp var det fruktansvärt, hemskt och tufft. Att be om hjälp för min egen del, är för mig = att känna mig svag och sårbar. Jag behövde den här insikten, hur jobbig den än var för mig. När det var skrivet och jag hade skickat iväg det, valde jag att vara kvar i den tuffa känslan tills jag kände att den släppte och jag kunde gå vidare. Jag behöver fortsätta att träna på att be om hjälp, men det här var ett första viktigt steg !
0 Comments
Leave a Reply. |
AuthorMänniska med glimten i ögat, båda fötterna på jorden samtidigt som min andliga utveckling expanderat och nu är del av mig. Archives
January 2017
|