Dörren gläntar lite till Jag sitter och vakar vid min mammas sida. Omkring hennes säng på IVA ett draperi. Runt omkring oss både stillhet och aktivitet. Jag är nära, masserar hennes hand, ligger lite halvt bredvid. Min närvaro i stunden är hög. Inne i huvudet sjunger jag ”Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid….” om och om igen. Lite märkligt är det att just den sången kommer till mig, det är början av november. Då ser jag en dörr, en mörk dörr som öppnar sig inåt en bit. Jag ser en tydlig tröskel. Jag ser mig själv vid tröskeln och dörren öppnas ytterligare lite till: Nu strålar en varm gul-röd-orange färg mot mig som fyller upp dörröppningen. Jag blir lugn, så väldigt lugn och det värmer hela mitt inre. Så stängdes dörren och orden ”Inte för dig än.” Jag har fått glänta in till något stort – större än vad jag förstod just då. När jag vakade över mamma hade jag aldrig sett en död människa, jag hade inga tankar om hur det skulle vara eller hur jag själv skulle tänka, känna eller agera. När hon drog sitt sista andetag blev det så självklart för mig att det som varit just min mamma lämnade jordelivet och kvar blev den fysiska kroppen som ett tomt skal. Så tog allt det praktiska vid och sorgearbetet började. Oavsett vad man tror, hur man tror eller inte tror händer efter döden så är sorgearbetet en viktig del av livet. Livet är nu och snart når vi tiden då det grönskar i dalens famn. En skön söndag önskar jag dig och de dina.
0 Comments
1991 The Cloisters, norra toppen av Manhattan. Ett stenaltare, stolar på rad, levande ljus, en bukett med sommarblommor från trädgården och en Madonna i trä. Min första känsla när jag såg det, var tårar i ögonen. Sedan satte jag mig och upplevde en så överväldigande känsla att jag inte klarade av att sitta kvar. Jag hade hjärtklappning och var alldeles knäsvag. Madonnans ögon tycktes vara själfulla och det kändes som att hon tittade på mig. Detta var min första starka upplevelse av att känna energi från någon/något annat, som inte var jag. 2002 Kollaps och grodan uppenbarar sig i en uttröttad hjärna. Klicka på Lotta och Varför grodor ? i hemsidans meny – så får du en liten grund till min fortsatta berättelse. 2002 Promenad en solig höstdag vid Delsjöområdet. Två röda trollsländor var väldigt nära mitt ansikte. Första gången jag hörde ”någon” säga: ”Du ska hjälpa människor, men inte på det sättet som du tror.” Hur vet jag att det inte var mina egna tankar ? Tja säg det. Kanske för att min hjärna vid detta tillfället inte kunde tänka på ett vanligt sätt. Jag promenarade mycket för det var vad jag kunde göra. Det krävde ingen större tankeverksamhet, bara att sätta den ena foten framför den andra. Jag skulle varken då eller nu prata till mig själv i Du-form. 2003 Sommarsemester i Lidköping. Jag är på väg att lämna ”min plats” vid Vänern för att köra hem till Göteborg. Jag känner doft av lila söta plommon, tror att de heter Victoriaplommon. Jag ser mig omkring – det finns inte ett plommonträd så långt ögat kan nå. Tvättar i tvättstugan efter hemkomst och känner svampskogslukt……. Nu börjar jag fundera så smått om jag inte blivit alldeles galen. Sista doften som kommer den här gången är liljekonvaljdoft. NU förstår jag – eller inte – men när jag lägger ihop dessa tre dofter upplever jag att det är min farmor som vill påkalla min uppmärksamhet. Farmor och farfar hade plommonträd av tidigare nämnd sort i trädgården, farmor växte upp bland skogarna i Hindås och vi åkte dit ibland för att plockade svamp. Farfar gav farmor en bukett liljekonvaljer då min farbror föddes i maj. När jag sa Hej farmor försvann ”hennes” dofter. Dörren till min andliga utveckling hade öppnats en liten springa, 11 år efter händelsen med Madonnan. |
AuthorMänniska med glimten i ögat, båda fötterna på jorden samtidigt som min andliga utveckling expanderat och nu är del av mig. Archives
January 2017
|