Trodde att jag stod på egna ben när jag som 19-åring flyttade ihop med min dåvarande pojkvän. Detta gick isär med vad ”stammen” ville.De egna benen blev pojkvännens ben. Ja, på skakiga ben flyttade jag ett antal mil från ”stammen” när jag flyttade till Karlstad för att utbilda mig till lågstadielärare. Jag var 23. Men eftersom jag utbildade mig till lärare var detta i linje med ”stammens” vilja. Som utbildad lågstadielärare flyttade jag till Göteborg. Egna ben och eget val förvisso, men säkerhet i en stad jag kände till någorlunda och släkt som fanns i närheten. ”Stammen” fanns nära. Svårt att få arbete då marknaden var övermättad med lärare. Arbetade då några år som läkarsekreterare, vilket jag haft som sommarjobb under en längre tid. ”Stammen” funderade över mitt val. Jag fick förklara mig. Efter en kolaps och min mammas bortgång några år senare, valde jag för första gången i hela mitt liv efter vad mitt hjärta sa mig och inte vad andra sa och tyckte. Kanske första gången i hela mitt liv, när jag började stå på egna ben. Jag blev förälskad i ett berg. Inte helt lätt för ”stammen” att förstå. Jag fick förklara mig. Jag var 48. Med fötterna på jorden gjorde jag mitt livs resa till Indien, som gav så mycket inre kraft och stabilitet. Mitt eget hjärtas val. Och nu då: Jag bygger upp muskler och senor i höfter, ben och fötter. Jag bygger upp mitt inre och mitt yttre välbefinnande. Jag står på marken, jag står på egna ben ! Nu bygger jag fortsatt stabilitet i glädje, ljus och kärlek av att vara jag. Det behöver inte förklaras !
0 Comments
Redan när jag skrev förra bloggen om att utmana min rädsla, insåg jag att ridningen skulle komma att betyda väldigt mycket mer, än "bara" rida. Eller kanske är det så att p g a att jag vågade utmana min rädsla, så har jag också vågat se saker hos mig själv som ger självinsikt. Min vilja att utvecklas, att vara nyfiken, att lära mig nytt, är en stark drivkraft hos mig. Denna drivkraft var en av de delar som fick mig till att kollapsa. Denna drivkraft var också en av delar som fick mig tillbaka i jobb och tillbaka i skolvärlden. Mina första ridlektioner var glädje, nytt, nöjd med varje ny sak jag utforskade och erövrade. Så kom några gånger med motstånd - det gick framåt, jag ger mig inte, men förstod inte riktigt varför jag fick kämpa mer. Nu förstår jag...... Jag har alltid haft tålamod med andra, inte minst i arbetet men också med nära anhöriga. Jag har inte haft tålamod med mig själv ! Denna insikt var större än jag förstod. Känslan av lättnad blev oerhört stark och gav befriande tårar. Jag vågade se och känna ! PS Hittade en lösning som fungerade förra ridlektionen då jag var tillbaka i flödet igen och mycket nöjd DS |
AuthorMänniska med glimten i ögat, båda fötterna på jorden samtidigt som min andliga utveckling expanderat och nu är del av mig. Archives
January 2017
|